jag hejda mig och säga: Är det möjligt att man ringer i kyrkan så sent på natten? Men från och med den stund teckningen är fullbordad är den för mig något förstört, en vrångbild av allt det, varur den upprunnit. Jag vill aldrig behålla några av mina bilder i mitt rum eller i min närhet. Råkar jag att påträffa dem hos någon annan, pinar det mig att finna dem så maniererade och förkonstlade och så färglösa i jämförelse med det inbillningsliv, ur vilket de föddes och som vars gravstenar de kvarstå.
Vid sidan av livet reser sig konsten som vid sidan av Vesuvius det av stelnade och svartnade lavamassor upptornade Monte Somma. Om jag ensam och mot skymningen dröjer i ett tavelgalleri, griper mig en nästan obetvingelig spökrädsla. Jag tycker mig stå i den mänskliga inbillningens katakomber, och var tavla på väggen är en fyrkantig gravplats för en livlöst förstenad eller multnande inbillningssyn. Jag tycker mig se en hel skara av drömmare, lutade och skröpliga, samlas omkring mig. Se här, viskar den ene, här ligga i bruna och spruckna färger utan glans de med ädelstenar översållade kronor och spiror, som jag velat bära! Den andre viskar: All min ungdoms kärleksyrsel ser du i denna nakna dansande kvinna. Det är blott skada, att den feltecknade handen påminner om en handske och att ansiktet har blå likringar under ögonen! Den tredje viskar: Här ser du alla mina drömmar om hemmets lycka. Här sitta min hustru och jag på fönsterkarmen med cittra och glas och med
