I sin åstundan att med lätthet förstås av var
man älskar Tolstoy att förenkla definitioner och
bevis ända därhän, att de ofta ingenting förklara
eller styrka. Hans tanke går gärna utefter jorden
och sätter en heder i att skära vingarna. Han
har mer sinne för det naiva än för det utvecklade,
mer för fröet än för blomman. Han vill se
grovhuggna och stadiga hörnstenar under templet men
höjer endast motsträvigt ansiktet mot takresningen
och tornet med de fritt jublande klockorna. Han
hör till de nutidsmänniskor, som ständigt grubbla,
men som icke i själva tänkandet finna en glädje,
en sann gudstjänst i det evigas namn utan snarare
en spilld möda, en förnimmelse av olust. Han
vill att sanningen skall ligga nära till hands, så att
vem som helst endast till hälften behöver öppna
sitt öga för att genast skönja och igenkänna henne.
Han har ingen kärleksfull blick för den
världsmekanismens stora lag, som låter henne ligga
förborgad, så att hon endast kan uppnås genom
oerhörda ansträngningar och offer.
Ett lynne med fulltonig idealitet är merendels demokratiskt i det sociala men aristokratiskt i det
