länge intygat, ty musiken är och förblir enligt hans erfarenheter knappast mer än ett sinnligt retningsmedel, som leder till fördärv. Han har alltså aldrig själv förnummit, att musiken kan tända längtan till upphöjda gärningar eller egga till ett rent filosofiskt tänkande. Och voro icke religion och musik i alla tider oskiljaktiga? Det finns icke en koja så låg, att när några fattiga stackare där mötas till en andaktsövning, icke också musiken är gäst. Vill Tolstoy nu verkligen göra rimligt att den fåtoniga och reglementerade mässa, som stammar från antikens och den tidigaste kristendomens andaktsmusik, nödvändigt i följd av sin enkelhet måste vara för mer än Palestrina eller att de av klerker och borgriddare diktade »folkvisorna» så uttömt alla möjligheter till en religiös tonkonst, att icke en sammansatt natur som Beethoven skulle äga rätt att begagna ett mer sammansatt uttrycksmedel?
Måste man alltså förgrymmas över att en Tolstoy subjektivt framkastar så många gamla och utslitna påståenden, gömmer dock hans avhandling vid sidan av dessa mycket överväldigande och mäktigt, som en konstnär kan ha gott av att beakta. Konstnären behärskar sin samtids inbillningsliv. Hans makt är följaktligen nära nog utan gräns, men därför också hans ansvar, och ingen förtjänar såsom han en hård dom över sin döda mull, om han svikit sitt och sitt folks samvete. Vid en återblick på de stora konstnärer, som allt sedan encyklopedisternas dagar haft det djupaste inflytandet, kan det synas att åtrån till
