styrktes jag också därvidlag i min känsla genom att märka den ironiska likgiltighet, med vilken andra oftast nämnde honom. Du vet, hur ett dylikt motstånd utifrån kan verka, och kanske behöver jag icke tillägga, att jag menar Lidner. När man talar om realismens betydelse för konsten, finner jag ett sådant tal ganska förståndigt, men dock endast under den bestämda förutsättningen, att även det reella fattas som något oändligt och icke som en trång motsättning till det ideella. Inför Lidners alexandriner måste jag nämligen utbrista: Detta är för mig realism; så känner jag, så är mitt inbillningsliv!
Jag kallar icke Lidner den störste bland våra store, ty ingen är den störste, men Lidner är heller icke den andre eller tredje eller femte. Du brukar kalla Bellman den störste. Jag beundrar Bellman likasom du, men en så skygg och stilla natur som du, Henrik, skulle säkerligen aldrig komma till ett sådant påstående, om icke Bellman råkat att vara en mästare även i det drastiska och om icke denna hans egenskap händelsevis sammanfallit med smakriktningen i din egen ungdom. På samma sätt — för att taga en jämförelse från världslitteraturen — utnämner de Goethe till den allra störste huvudsakligast av den grunden, att det ironiserande och naturvetenskapliga elementet i »Faust» och trotset i »Prometevs» stå i nära frändskap med din egen tid. Däremot beaktar du föga så härliga strofer som »Alles gaben die Götter» eller därmed besläktade. Av det tillfälliga gör du alltså ett axiom. Det är en svaghet, vilken särskilt
