svensk skald tagit steget fullt ut mot det upphöjda. Det låga vinner alltid ett visst gehör, ty åtskillig låghet finns hos oss alla, men kring trappan mot det upphöjda är det trängsel av skrattare och skeptiska flanörer. Lidners snille har dock varit nog mäktigt att uthärda gycklets pilskott. Hans lynne är musikaliskt, hans formgivning stor orkester med orgel. Hans lyrik är lågande, hans naturskildring vilt storartad, och kring hans sångartempel brusar och skummar världshavet.
Låt mig nu gå vidare och förklara dig, varför just en vistelse i Italien riktar tankarna åt detta håll. Jag förgrymmas här på mig själv därför att jag i min ungdom så ofta gjorde Italien orätt. Jag återfann icke där söderns himmel och folkliv, icke Greklands eller Egyptens bevarade tempel, allt detta må ju vara riktigt. Kanske blandade också en droppe hemlängtan sin malört i bägaren. Hur kunde likväl den droppen så grumla min syn och göra mig blind för det italienska landskapets oftast bleka och diskreta skönhet? Tiden har ilat och nu går jag här som en nykommen, vilken aldrig varit här tillförene. Hur gäckande beträdde jag icke fordom de florentinska uffizierna! Även denna gång hade jag på förhand rustat mig mot Botticellis rödögda fruntimmer och den slätkammade oskuld från pigkammaren, som på Cranachs duk heter Eva. Hur gjorde jag mig icke förr lustig över denna jungfru Eva, som med de sjåpigaste åtbörder i världen gick och bjöd ikring frukt utan att ens ha ett förkläde på
6. — Heidenstam, Tankar.
