jag av Botticellis tre dansande kvinnor, men när det gäller litteratur, då hissar du upp dig i en liten trång bur för att hungra ihjäl med hela den stora rika världen runt omkring dig. Det var annars fordom ett straff för falska vederdöpare. På sådana halvheter kan man svälta sig fram därhemma i tio till femton år, men här ute i konstens hemland blir själen rovgirig som ett ungt lejon. Table rase!
Endast Jerusalem kan mäta sig med Rom i
rikedom på sanna och tvivelaktiga sägner. Man
får slutligen för mycket av det goda och börjar
rensa agnarna från vetet, medan samtidigt vissa
tilldragelser utan att egentligen kanske vara de
betydelsefullaste och utan att man rätt själv vet
varför, dagligen och nästan på sina bestämda
klockslag dyka upp i minnet. Sålunda går jag
aldrig på Corson vid solnedgången, när
galavagnarna rulla förbi med sina oförlikneligt
högtidliga kuskar, utan att jag i min inbillning
regelbundet återkommer till samma syn. Det är
»madame mère» som i en kolossal vagn och en nästan
lika kolossal fjäderhatt åker ut ur sitt palats. De
olyckor, som hon alltid väntat, ha omsider splittrat
hennes familj, och hon riktar till sin sällskapsfröken
några ord om den store sonen, som ligger döende
på S:t Helena.
Hur ha icke i alla tider personligheter med de mest olika öden dragits till Rom som till en
