Svenskarna, skriver Johan Brovallius 1735,
äro »en Trumslagerisk Nation med Fattigdom,
Ape-högfärd och Puttelkrämeri». Vår litteratur
vimlar av liknande utfall mot oss själva, och de
mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet.
Ingenting frukta svenskarna så mycket som att
bli slagna på fingrarna med självöverskattning.
Inom hela samtiden finns icke heller ett
förnämare och mer vinnande folkdrag än denna
nationella självironi. Hur på en gång blyg och stolt
ter sig icke en sådan självförnekelse vid sidan av
de andra nationernas förgudning av det inhemska!
Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en
hög och gammal kultur och under skeden, då ett
folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och
fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en
tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen
liknar en vittberest gammal världsman, som varit
med om allt och prövat allt. Han har mätt djupen
i politikens orena flöden. Han har förbluffat
Vatikanen med sina hermeliner och silverbjällror och
Versailles med sina älghudshandskar och
kragstövlar. Han har ätit nådebröd hos sultanen och
Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/9
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
