evärdlig vallfartsort, förnämligare än alla andra! Hur många män och kvinnor, vilka ristat sina namn i vår svenska odlings Gyllene bok, ha icke trampat den gata, som leder fram mot Lateranens klocktorn! Om de ännu mäktade att församlas där, skulle vi stå mitt bland bekanta. Där skulle komma sjungande pilgrimer med kåpan vävd i Alvastra och staven skuren under Ombergs ekar. Vi skulle igenkänna konstnärer, lärde och statsmän. Hälsande skulle vi stiga åt sidan för den livliga gruppen av herrar i svenska dräkten och slutligen fördjupa oss i ett långt samtal med en liten spenslig kvinna, vilkens stickmuddar förskrevo sig från den surrande spinnrocken på Årsta.
Vilken främling har icke någon afton dröjt vid Keats’ ödsliga grav eller plockat några av violerna invid den mur, där Byron nedsatte Shelleys aska, eller en stund betraktat den sten, som bär de stolta orden Goethe Filius. Vi behöva endast fortsätta vandringen under cypresserna, där kamelior och rosor lysa i tusenvis, för att på grav vid grav läsa svenskt språk och svenska namn. Hur mången har icke så förälskat sig i Rom, att han aldrig kunnat förmås att återvända utan stannat där till sitt livs slut!
Ingen annan stad har så många palats och så mäktiga gatuperspektiv med trappor och obelisker och även de moderna byggnadsverken vittna om sinne för det monumentala. I vilken grad Rom lyckats bevara sin glans märker man först under påsken, då alla hotell äro överfyllda, alla
