rum upptagna och en tvåspänd vagn ibland knappast står att erhålla. Främlingsskaran är dock icke alldeles densamma som på den parisiska boulevarden eller vid Rivierans spelbord. Den är i regeln andligen förnämare. Särskilt konstnärer, skriftställare och vetenskapsmän samlas där ännu med förkärlek, men icke som i en stad utan som på en klostergård eller ett tyst berg. Än i dag är Rom världens huvudstad, om icke genom sina egna invånare, så dock genom sina byggnadsverk och sina gäster.
En fläkt av gamla dagar genombrusar också hela påskens vecka, då de nu levande kompositörerna själva fatta taktpinnen på konserterna och då kyrkorna under orgelns och korsångens djupt religiösa predikan öppnar sina armar för både katoliker, protestanter och fritänkare. Ingenting besitter heller en sådan allmakt över mitt sinne som musiken. Är jag överansträngd eller lider jag av huvudvärk, botar jag mig merendels på en kort stund genom att åhöra musik. När jag arbetar, vill jag gärna att någon i min omgivning skall spela. Jag älskar icke att höra musik offentligen och i stort sällskap, men det oaktat måste jag på en konsert alltid ha papper och penna i fickan för att under en paus eller på hemvägen taga fasta på den mängd av idéer som strömmat över mig. Nästan alla mina teckningar stamma från sådana ögonblick, och utan musiken skulle jag vara en stackare med tomma händer. Hur väl förstår jag icke Nietzsche, när han vid åhörandet av Carmen stimuleras till skarpt filosofiskt
