individers och folks tillfälliga smärta, väl likafullt är världsalltets grundton. Ingenting är för människan så stolt och så svårt att lära som detta, att hon är ensam i sin smärta och att livet omkring henne sitter försjunket i samma hänryckta betraktande av sitt narkissosansikte, även den timme, då hon själv kvidande förgås.
Allra mest är det dock utan tvivel just den filosofiskt historiska bredden över några av dessa kyrkfesters ritus, som kommer främlingen att i sin tanke aningsfullt bygga en kyrka, lika vid som jorden och med bänkrum för alla. Visserligen röjer sig för ögonblicket snarare hos tänkande människor en tydlig lust att i fråga om vars och ens världsåskådning slippa all påträngande gemenskap och allt apostoliskt förkunnande. Vi få dock icke alldeles förbise, att även om det ständigt kommer att finnas enstöringar, är vårt släkte likväl i grunden rustat med så okuvliga böjelser för sociala kristalliseringar, att de bredare lagren aldrig kunna upphöra att behöva vissa samlande faktorer. Den ständigt växande upplysningen måste därför hos det stora flertalet icke blott medföra en stegrad håg för fritt tänkande utan också förena människorna kring nya grundpåståenden, som i sinom tid åter avlösas av nya. Därav följer att de nuvarande religionssystemen i sin undergång icke komma att efterlämna ett tomrum utan ersättas av nya, och under påverkan av den moderna bildningens likformighet och det vidsträckta samarbetet måste dessa med snabbhet hopflyta till en mer omfattande helhet. Slutligen lära människorna
