keruben, som, utan saknad för den mull, vilken stöder hans fot, redan höjer sig för att taga ut språnget.
Några månader än — och Ängelsborgens tolvslag ropa sitt farväl till det århundrade, som var vårt, till Austerlitz’ sol och till den vitskäggige gamle, som vid arbetslampan stilla hopfogade länkarna i sin härstamningslära. Hur måste icke gräset den natten skälva på gravarna och hur mången ännu levande måste icke stänga sig inne i mörker och ensamhet för att hålla rannsakning med sig själv! Likväl bebåda de tolvslagen, att vi tillryggalagt ännu ett steg på den långa trappan uppåt, och över hela jorden borde varje lyckligt hem den natten pryda sig med ljus och grönt. I min dröm vill jag föreställa mig att unga kvinnor, som ännu icke blivit mödrar, den natten församlas på Ängelsborgen för att hälsa gryningen med palmkvistar och hosiannarop. Jag ser dem stiga allt högre och högre, från dörr till dörr, från trappa till trappa, och slutligen inbränna på kerubens svärd detta språk: Det finns ingen idealitet så hög, att hon icke blir ett mänskligt mål i samma stund hon kan tänkas.
