Synnerligt märkvärdig eller så rolig, var dagen just icke, att den kunde anses motsvara de lysande förhoppningar, som de små flickorna gjort sig om den. De åto middag när mr och mrs Greville åto frukost, och de voro då tvungna att sitta alldeles tysta och raka. Som de icke alls visste, hvaraf de olika rätterna bestodo, voro de rädda att få något, som de ej kunde äta, ehuru de gerna ville smaka på allt. De kunde aldrig glömma, huru dumt Bessie en gång burit sig åt, då hon gret alldeles förtvifladt, derför att hon omöjligt kunde äta upp en gröngul rätt, som var garnerad med risgryn. Den brännde så förskräckligt på tungan, att det var rent af olidligt, och Ida sade henne, att den kallades för curry och var mycket omtyckt i Ostindien. Men detta hände, när Bessie var en helt liten flicka; nu var hon nog djerf att vilja smaka på allt, och derför svarade hon: "ja, jag tackar," när man bjöd henne kottletter upplagda i en rundel, med små ben, som sköto ut, samt garnerade med något rödt, som Susanna och Annie tyckte såg så onaturligt ut, att de föredrogo, att i stället taga för sig stekt kyckling. Detta visste de åtminstone, hvad det var, men tyckte det var bra besynnerligt, att man serverade sås dertill. Harry hade berättat, att han en gång hos Grevilles råkat ut för ett slags gelé, som smakat illa; men detta afskräckte dem ej från att smaka på den röda, genomskinliga rätten, i form af en snäcka, ty de sågo, att Bessie åt deraf med god smak, och miss Fosbrook lyckades afbryta Annie, när hon ämnade fråga, om det var godt. Till miss Fosbrooks stora glädje var detta den enda brist på takt, hennes små vildar gjorde sig skyldiga till, så att hon ej behöfde egna dem så mycken uppmärksamhet, utan kunde få se på de vackra taflorna på väggarne och gifva litet akt på Harrys vänner, de båda gossarne, och tala med mrs Greville, som var mycket vänlig mot henne.
Miss Fosbrook blef rätt ledsen, när den senare berättade för henne, att mrs Merrifield var sjukare
