96
och att hennes tillstånd var vida mer betänkligt, än hon förmodat. Flickorna voro för unga, för att rätt kunna fatta det djupa deltagande, som röjde sig i mrs Grevilles ton, då hon talade om deras mor, och i det sätt, hvarpå hon förklarade sig betvifla, att kaptenen skulle kunna segla med amiral Penrose, om det blefve honom erbjudet, men så snart hon märkte, att barnen och deras guvernant voro okunniga om rätta förhållandet, bytte hon om samtalsämne. Hon hade dock sagt tillräckligt, för att göra Christabel orolig och komma henne att önska, att få veta mera derom. När derföre middagen var öfver och flickorna sprungit bort för att se på Idas vackra papegoja i orangeriet, vände hon sig till Fräulein Munsterthal och bad henne säga, om hon visste något mer om mrs Merrifield. Fräulein Munsterthal visste knappt, om mrs Merrifield fanns till, men hon var mycket snäll och varmhjertad och sade, att det var bra ledsamt att tänka på, hvilken sorg hotade dessa "bekymmerslösa barn". Hon var ännu vänligare emot flickorna, när de återkommo från sitt besök hos papegojan, som så beundransvärdt hade höjt sitt gula bröst, hostat, nyst och sagt: "gojan vill ha skorpa." De hade varit i orangeriet, ända tills gossarne kommit in dit efter dem, då Ida tog sina vänner med sig till guvernanterna; ty hon visste af gammalt, att gossarne skulle plågat dem och retat papegojan, att flyga på flickorna och öfversålla dem med det hvita dammet under fjädrarne.
De tillbragte eftermiddagen i trädgården, och flickorna gingo till en vacker löfsal, och der blef det ett stort dockkalas. Ida hade icke mindre än tjugutre dockor, från den sköna Rosamunda, hvilken hade riktigt hår, som kunde kammas, och var så stor som lilla Sally derhemma, ända till den stackars lilla porslins-Mimmi, hvilken hittills legat i ett badkar och som nu med stor svårighet blifvit iklädd ett tillräckligt antal underkjortlar, för att någorlunda anständigt kunna visa sig för främmande. Ingen af
