flickorna Merrifield skulle kunnat hafva en docka hel en enda dag; Susanna och Elisabeth ansågo sig för gamla att leka med dockor; deremot hade Bessie och Annie alltid djupt beundrat dessa välklädda damer, och de voro icke för gamla för att leka med dem och isynnerhet med den vackra röda och hvita dockservisen.
Ehuru Susanna ej kunde skrifva biljetter eller läsa lexor så bra som Ida, ansåg hon sig dock som äldre och lekte med flickorna, såsom hon gjorde med småbarnen derhemma, snarare för att roa dem än sig sjelf. Hon hade mycket hellre velat leka "katt och råtta" med gossarna, och om det ej varit för det ovanliga i saken, så hade nog Annie velat detsamma. Men de lekte likväl mycket snällt tillsammans. De låtsade att det var morgon, och läto dockorna stiga mycket tidigt upp, samt tvättade Mimmi så mycket, att det kunnat vara tillräckligt för de andra tjugutre. Derefter fingo dockorna äta frukost och läsa lexor för Ida, hvilken var guvernant och lät dem tala så många språk, att Annie blef riktigt förvånad. En af de små dockorna var emellertid mycket stygg och blef strängt straffad derför; sedan åto de middag och promenerade, hvarunder en af de minsta förkylde sig och hastigt insjuknade, och när hon ändtligen blef frisk igen, ställde de i glädjen till ett stort kalas. Under hela tiden suto de två guvernanterna i skuggan utanför och samtalade på engelska och tyska, så godt sig göra lät, men Fräulein förstod bättre Christabels engelska, än hon Fräuleins tyska. De begynte att blifva goda vänner och önska, att oftare få träffa hvarandra.
Hela sällskapet spatserade sedan omkring i trädgården, för att beundra de vackra blommorna och dammen med guldfiskarna. Det dröjde dock ej länge, förr än gossarna kommo hem, och då fingo de strax tag i en vattenkanna, och skrikande: "elden är lös! elden är lös!" utsprutade de hela strömmar af vatten
