98
mot det ställe, der flickorna stodo. Ida rodnade ända upp till hårfästet, och tog Susanna i handen, för att draga henne bort med sig, men när hon åter fick några vattendroppar på sig, vände hon sig om och sade: "låt bli det der, Osmond, annars säger jag åt mamma."
Gossarne gapskrattade, ty de visste ganska väl, att hon ej skulle sätta sin hotelse i verket, och då miss Fosbrook med en förvånad blick såg på Fräulein Munsterthal, skakade denna på hufvudet och sade på tyska, att "Die Knaben" voro så "unartig dass" hon ej kunde hålla dem i styr. Hon beklagade miss Fosbrook, som hade så många att se efter och säkerligen ej hade ett ögonblicks lugn, och Christabel tänkte, att om Sam och Harry liknat dessa gossar, så hade hon verkligen varit att beklaga. Hon blef helt förskräckt, när Osmond och Martin kommo in i skolrummet för att dricka té, och aldrig hade hon trott, att hon skulle kunna känna sig så glad öfver Susannas klena fattningsgåfva, ty af deras hviskningar och deraf, att deras stackars plågade syster gång på gång rodnade, kunde hon förstå att "elden" var en elak qvickhet, gällande Susannas röda hår. Gossar, som så skamlöst kunde förolämpa en gäst, och det en flicka till, vore bestämdt ej några passande kamrater för Sam och Henry. Och dock hade de varit så fina små gentlemän vid middagsbordet, och uppfört sig så väl, när föräldrarne voro närvarande. Utan tvifvel måste de vara mycket stygga barn, när de kunde vara så förändrade, då de voro utan tillsyn. Man bör väl ej alltid tro, att det barn är falskt, som ej är lika snällt i sina föräldrars frånvaro, ty deras närvaro utgör på en gång ett stöd och ett hämmande band, men den som ej felar af svaghet, utan med afsigt ändrar sitt uppförande, i samma ögonblick de äldre gått sin väg, visar, att han redan i tankarne varit olydig hela tiden.
Nu hördes mr Greville ropa: "Martin, Osmond!" och när de gingo ut i korridoren, för att möta
