102
"Mina stackars barn, Gud välsigne er och hafve förbarmande
med oss alla.
Er tillgifne fader,
H. Merrifield."
Detta var allt, och Christabel förstod bättre än barnen, med huru tungt hjerta han måste hafva skrifvit dessa ord.
Ehuru hon knappt visste, hvad hon skulle säga, försökte hon dock att trösta Susanna, genom att visa henne, att fadern tydligen ej hade uppgifvit allt hopp, men Susanna gret mera vid tanken på sin mors sjukdom och plågor, än af fruktan för framtiden, och Sam sade sorgset: "han skulle icke alls hafva skrifvit, om det ej varit farligt."
"Ja," sade miss Fosbrook, "men jag tror, att i fall sådana som detta, just då man har anledning att befara det värsta, bättring helt hastigt inträder."
"Ack nej," sade Bessie, som nu först yttrade sig. "Jag vet, att det kommer att gå illa. Små flickor, som stå omtalade i sagoböcker, förlora alltid sina mammor."
"Sagoböcker är bara skräp, och derför kommer detta ej att hända," sade Sam, och det tycktes, som om hans vana, att alltid motsäga Bessie, denna gång ingifvit honom de mest tröstande ord, som ännu blifvit sagda.
Just i detsamma kommo Henry och de små in och fingo veta brefvets innehåll. Henry gret lika så bittert som hans äldsta syster, och så gjorde John och Annie, men David sade ej ett enda ord, liksom om han knappt förstått, hvarom fråga var, och gick till fönstret och tog som vanligt fram sina böcker.
"Klockan är nio," sade Sam.
"Åh, vi kunna ej gå till mr Carey i dag," svarade Harry.
"Jo, det skola vi," återtog Sam.
"Åh, gå inte," utbrast Susanna. "Tänk om det skulle komma ett telegram."
"Nå, då kunnen I skicka efter mig," menade Sam. "Kom nu, Harry."
