"Hur kan du vilja gå," sade Henry förargad. "Jag är säker på, att mr Carey skulle ge oss lof, om han visste, att mamma är så sjuk."
"Jag vill ej hafva något lof," sade Sam. "Jag har ej lust att bråka, som du skulle göra, om du vore hemma."
"Nå väl, om det kommer ett bud, så skall jag fara med Susanna till London, i stället för dig. Jag är ändå säker på, att de helst vilja, att jag skall komma."
"Nej, var så god och gå med din bror till mr Carey, Harry," sade miss Fosbrook bestämdt. "Om han säger, att I ej skolen stanna qvar, så har jag intet deremot, men jag tycker, att ingen af er gör något godt med, att gå omkring här och slå dank."
Harry såg, att inga invändningar kunde hjelpa, och derför marscherade han bort, mumlande att det var bra hårdt. Sam tog upp sina böcker med ett allvarligt utseende, som bevisade, att han värdigt bar sin sorg; han stannade blott ett ögonblick för att säga: "var nu snäll, Johnnie! Bästa miss Fosbrook, låt honom springa efter mig, om det kommer något bud, och jag skall vara här, innan hästen är förspänd."
Miss Fosbrook lofvade det och kunde ej låta bli, att hjertligt trycka den präktiga gossens hand, för att visa honom, att hon lifligt deltog i hans sorg.
"Vi skola då väl alla läsa våra lexor?" frågade i en nedslagen ton Annie, när han hade gått.
"Ja, mitt barn. Jag tror vi skola blifva mycket bättre till mods, om vi ej försumma våra pligter. Men det är en sak, som vi alla kunna göra för er kära mamma; ni vet, hvad jag menar. Hvar och en kan ju gå för sig sjelf en fem minuter och komma tillbaka, när jag ringer med den lilla klockan."
Den första, som kom tillbaka, var Annie, som sakta hviskade henne i örat den frågan: "miss Fosbrook, ger Gud mamma helsan åter, om vi äro snälla?"
