"Djerft, men ärligt", svarade miss Fosbrook, och Susannas trofasta ögon glänste, som om de velat säga: "det tycker jag om," men hon sade endast, "jag tror inte Harry menade illa."
"Det bryr jag mig inte om!" utropade Sam. "Hör du, Mary, tallriken är tom — mera smör — men smörgås med smör på, begriper du det, Mary," och nu började han en sång, hvari sex röster deltogo med ett riktigt tjut, hvilket förföljde Mary ända ned till köket:
Tjockt skall smöret vara, brödet tunnt,
För att smaka väl och vara sundt,
Eljest blott det dugligt är att gifva
Ankorna, som i en rännsten klifva.
Elisabeth såg bedjande på miss Fosbrook, men miss Fosbrook lutade sig gapskrattande tillbaka i sin stol, med näsduken för munnen. När barnen sågo detta, skreko de ännu värre och utan uppehåll, och Elisabeth höll endast derför icke händerna för öronen, emedan hon visste, att de då skulle tuta rakt in i dem.
I sin ifver att deltaga i sången försade sig lilla Annie och sjöng i stället: "tjockt skall brödet vara, smöret tunnt", hvilket framkallade den högljudda protesten: "jaså, Nanny tycker om tjockt bröd och tunnt smör, det kan hon väl få," och Sam, Henry och Johnny kastade en mängd brödkanter i hennes kopp, hvilken troligen blifvit omkullstjelpt i hennes knä, om ej miss Fosbrook mycket allvarligt sagt: "Om du gör så, Sam, så får du gå ifrån bordet."
Sam ville se, om hon skulle våga att verkställa sin hotelse, och kastade ännu en brödkant.
"Sam!" sade hon mycket bestämdt, ehuru hennes röst darrade, som om hon varit skrämd.
Sam såg upp, men förändrade icke en min.
"Men, miss Fosbrook," utropade Susanna, "vi voro alla lika stygga, straffa ej Sam."
"Det är tid, att Sam tänker på, att han nu är en stor gosse," sade miss Fosbrook, seende honom
