108
honom, och hans tårar föllo nu ymnigt, men han skämdes att gråta och skyndade sig att borttorka dem.
"Jag tror, att du snart blir en man, Sam," sade hon, "och då kan du taga vård om Susanna och blifva en tröst för din far."
"Ja, det hoppas jag," svarade Sam, "men jag vet ej, på hvad sätt jag kan gagna honom."
"Ingen kan säga det på förhand," sade hon. "Försök endast, att för honom göra, hvad du tror han kan önska."
"Har ni någonsin varit lika olycklig, miss Fosbrook?" frågade Susanna.
"Ja, en gång var jag det, när min far blifvit öfverkörd af en omnibus och var mycket sjuk."
"Berätta det för oss," bad Susanna.
Hon omtalade för dem sin och sina syskons förtviflan och ångest under en hel vecka, och hur det slutligen blef hopp om hans bättring. Detta tycktes upplifva barnen och trösta dem, ty de drogo båda en suck af lättnad, och Sam sade: "pappa har skrifvit till mr Carey; de skola bedja för mamma i kyrkan."
"O!" sade Susanna i en så bedröfvad ton, och då Christabel helt förvånad frågade henne, hvarför hon var så ledsen deröfver, förstod hon af Susannas ord, att den lilla flickan trodde, att med "ett lyckligt slut på alla hennes lidanden" menades döden.
"Ack nej, mitt barn," förklarade hon, "hvad dermed menas, är, att alla sorger och lidanden skola sluta på det sätt, Gud finner bäst, antingen hon nu skall blifva frisk igen, eller tvärtom; egentligen ber man, att sorgen snart skall gå öfver, utan att yttra sig om sättet."
"Finns det ej någon annan bön derom i bönboken?" frågade Sam och stirrade rakt framför sig.
"Jag skall visa dig en, som förekommer bland bönerna för de sjuka. Jag förmodar att man ofta läst den för henne."
