Syskonen följde henne in i hennes rum, och togo med sig sina böcker, för att hon skulle taga reda på bönen åt dem.
Detta hade varit en lång, sorglig dag, under hvilken barnen ängsligt väntat på telegrammet, och de inbillade sig till och med, att det kunde komma midt på natten, men miss Fosbrook delade ej deras åsigt, utan hoppades på morgondagens post. Något bref kom likväl ej heller då. Detta var en stor missräkning, men miss Fosbrook tyckte, att det var ett godt tecken, ty då kunde väl faran ej vara så stor, och ju längre det dröjde, ju mer hade man skäl att hoppas.
Barnen trodde henne; de voro för unga att länge gå och tänka på en sak, som de ej hade för ögonen, och äfven Susanna var efter nattens hvila gladare och mera i stånd att tänka på annat, och hon kände sig helt lätt om hjertat, derför att ingen underrättelse kommit, att modern var sämre.
Barnen fingo om helgdagarna göra, hur de behagade, gå i kyrkan eller låta bli. Denna dag ville alla tre flickorna gerna gå, så snart de blifvit förvissade om, att, äfven i fall ett telegram skulle komma, innan den korta gudstjensten vore slut, det dock skulle vara god tid, att hinna fara med nästa tåg. Miss Fosbrook var glad, att kunna öfvertyga dem derom, ty hon ville gerna hafva dem med sig i kyrkan, emedan hon trodde, att det skulle vara bra pinsamt för Susanna, att bara gå och vänta på telegrammet. Sam gick också i kyrkan, men Henry stannade hemma, sedan han följt dem till trädgården, sägande: "jag vill ej gå, Sam, tänk om det skulle komma något bud, och ingen vore hemma, och ni vore tvungna, att strax fara!"
"Vi skulle ej kunna det, ty det går intet tåg," svarade Sam.
"Ja, men det går alltid extra tåg, när någon är sjuk."
"Då skulle det få gå många tåg."
