Troligen var det oron, som gjorde Purday lika ovänlig och misslynt som alla de andra, eller också litade han kanske icke på Henry, när Sam ej var närvarande, ty han bortjagade pojkarna från det ena stället till det andra. Än fruktade han, att de skulle förstöra hans gurksängar, än att de skulle afrepa krusbären eller trampa på rabatterna; men till slut gaf han med sig så pass mycket att han tillät David stanna bredvid honom, med förbehåll likväl, att han skulle vara mycket snäll och räcka honom de små kålplantorna, medan han planterade ut dem.
"Master David är så allvarsam," sade Purday, och de blefvo mycket goda vänner, men Harry och Johnnie blefvo bortkörda, ty i brist på bättre sysselsättning företogo de sig ständigt någon ny odygd.
"Vet du, Johnnie," sade Harry, "att, eftersom Purday är så der stygg, så tror jag vi gå till grinden, för att se om telegrammet kommer."
Johnnie hade ej klart för sig, hvad ett telegram egentligen var, och var nyfiken, att få se, på hvad sätt det skulle anlända. Han trodde, att det skulle komma en ryttare med röd rock och blåsa i ett horn — och detta var en syn, som han ej ville gå miste om, och han trippade villigt efter Harry, som hade gått till landsvägsgrinden.
"Jag kan ej se något alls," sade Henry, under det att han tittade utåt landsvägen. "Jag skall klättra upp, för att bättre kunna se utåt vägen," och Harry klättrade ända upp till högsta tvärslån, och satte sig grensle på densamma; Johnnie klättrade efter honom, ehuru det ej gick så lätt, ty hans ben voro kortare, och hans kläder togo emot. Båda visste, att deras pappa strängeligen förbjudit dem, att klättra på jerngrinden, som var den nyaste och vackraste, som fanns på egendomen, men Harry tänkte: "ingen bryr sig om, hvad jag gör, när jag är så orolig för stackars mammas skull," och Johnnie tänkte: "hvad Harry gör, kan jag också göra."
