112
Der suto nu de två ungherrarne uppspetade med ett ben på hvar sin sida om den nya jerngrinden. Det var ungefär, som att sitta på eggen af en knif, och Johnnies ben hängde knappt ned så långt, att han kunde hvila med tåspetsarne på slån nedanför, men han höll sig fast i gallerna, och dessutom var det ju en så upphöjd ställning, och man kunde förlika sig med mycket, för nöjet att befinna sig fyra fot öfver jorden. Harry sade, att det liknade stormasten på ett krigsskepp, det vill säga, när vågorna icke slogo öfver, som han sett på en tafla, som föreställde Eddystones fyrbåk.
"Nej, se på de små englarne, som sitta der uppe," ropade en röst från vägen, och när Harry tittade ner, såg han, att det var gossarne Greville.
"Ja," svarade han, "det är mycket roligt att sitta här uppe."
"Jaså, tycker du det? I mitt tycke måste det vara, som att rida på en rakknif. Men kom ner nu och lek med oss," sade Osmond, under det att Martin öppnade grinden och till Johnnies stora förskräckelse började svänga den fram och tillbaka, men ju hårdare han höll sig fast i gallren och bad honom upphöra dermed, desto hastigare svängde Martin grinden och gapskrattade åt hans rädsla. Henry klättrade emellertid ned, fasthöll grinden och frågade, hvad hans vänner hade haft för sig. Den ena visade honom då ett rödt kruthorn, den andra en hagelpung.
"Har ni ock en bössa!"
"Nej, men vi veta hvar trädgårdsmästaren gömmer sin, och pappa har gått bort i dag. Kom med oss, Harry, så skall du äfven få skjuta."
"Jag vill ej gå långt hemifrån i dag."
"Åh, det vet jag visst! Hvad var det mamma hade hört, Osmond? Att er mamma var mycket bättre, var det ej så?"
"Nej, sämre, tror jag," sade Osmond.
"Nå, lika godt, om du går och hänger här, blir hon väl ej bättre för det, vet jag."
