"Nej, men —"
"Åh, han får väl bannor af guvernanten. Hör på, hur många sömmar skall du sy i dag?"
"Jag syr aldrig, jag gör, som jag vill."
"Ha! Är det de, som komma från kyrkan?"
"Åh, komma de, komma de!" ropade Johnnie från höjden, der han satt. "Ack, hjelp ned mig, Harry!"
Men Harry ville icke, att miss Fosbrook skulle veta, att han också klättrat upp på grinden, och antingen detta eller hans onda samvete gjorde, att han och gossarne Greville sprungo om hvarandra åt motsatt håll, lemnande den stackars lilla Johnnie uppspetad på grinden, svindlande vid tanken att klättra ned ensam och nästan lika rädd, att miss Fosbrook skulle få se honom sitta der, när hon kom från kyrkan.
Detta var dock ett falskt alarm, ty ännu hade folket ej kommit ur kyrkan. Johnnie hade varit glad, om så varit, ty ingenting kunde vara värre, än att sitta deruppe; hans fingrar voro trötta af att hålla fast i gallren, hans fötter försträckta, genom hans bemödanden att nå slån der nedanför, hans ben voro genomkylda af blåsten, och hufvudet svindlade, när han tänkte på, att klättra ned. Han skulle hafva gråtit, om han vågat lyfta handen från gallret, för att gnida ögonen, och han hade god lust att ropa på hjelp, isynnerhet då han hörde fotsteg på vägen. Det var dock endast fem små bondgossar, ännu mindre än han sjelf, hvilka, då de sågo den lilla gossen sitta der, alla med vidöppna munnar ställde sig i en rad och stirrade på honom. Johnnie ville ej låta dem tro, att han satt der annat än för sitt nöjes skull, och derför tog han på sig en djerf min och bjöd till att se så likgiltig ut som möjligt, oaktadt sin stora rädsla och sitt kroppsliga obehag, oaktadt förtrytelsen, att så skamligt hafva blifvit öfvergifven af brodern, och utsigten att få sig en duktig skrapa samt medvetandet, att han varit olydig mot sina föräldrar just under deras största bedröfvelse.
