Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

6

rakt in i ögonen. "Han vet att jag måste hålla mitt löfte, och att jag mycket väl rår på honom. — Sam, gå och sätt dig vid fönstret och drick ditt té der.”

Hon betraktade honom allvarligt med sina stora bruna ögon, och hela den unga skaran undrade, huru han skulle göra.

Han besinnade sig ett ögonblick, tog sedan sin kopp och satte sig vid fönstret. Miss Fosbrook drog ett djupt andetag och hade så när sagt: "tack Sam," men hon tänkte, att detta ej var rätta tiden dertill, och sade i stället: "litet gyckel må man gerna tillåta sig; man kan skämta så mycket man vill, men skämtet får ej bli rått och uppsluppet, och ej heller anser jag det rätt, att klaga öfver den mat, vi få."

Alla barnen blefvo liksom litet flata öfver den lexa de fått; somliga voro förargade och andra skämdes, och när Mary återkom med en stor tallrik med smörgåsar, var det ingen, som yttrade ett ord om, huruvida smöret var tjockt eller tunnt. Denna tystnad gaf David tillfälle att åter framställa den vigtiga frågan: "huru kan ett svin betala hyran?"

Det blef ett allmänt skratt, och miss Fosbrook var ej bättre än de andra; men den förolämpade David slog hårdt i bordet med handtaget af sin sked, och upprepade: "jag vill veta det."

"Jag skall säga dig det, min pys," började Henry, den förste som slutat att skratta. "Ett svin är ett mycket förståndigt djur, isynnerhet svinen i Hampshire, och derföre vädrar det upp penningpåsar, som man utsått i jorden, och gräfver upp dem med sitt tryne. Sedan kastar det dem på sin rygg, slår en knorr på svansen, blinkar med ögat, och lägger så ned påsarne, midt framför godsegarns fötter, och kan du tänka dig, djuret är så slugt, att det ej rör sig ur stället, förrän det fått ett stämpladt qvitto på sitt tryne."

"Nej, är det verkligen sannt?" utropade lilla Annie, hvilken utom David var den enda, som kunde hålla sig allvarsam, under det Sam, som satt och