114
Det finnes i sorgen ingenting, som nödvändigt måste ha till följd, att barn eller fullvuxna menniskor blifva bättre. Ibland, när någon är mycket sjuk i ett hus, händer det, att barnen, under ovissheten om utgången, blifva oroliga, emedan de ej hafva sina vanliga göromål, och då äro de ofta mycket obeskedliga, när de borde vara just motsatsen. Men hvad som är säkert, är, att om vi ej taga sorgen på det rätta sättet, så gör den oss snarare sämre än bättre.
ELFTE KAPITLET.
Harry var vid ett sådant lynne, att han var trött på, att oroa sig och gå och vänta på underrättelser, och var glad, att kunna bli qvitt tanken derpå och få vara med om något nytt.
Harry och gossarne Greville tyckte mycket om att vara tillsammans, när de fingo göra odygd. De "lärde honom en hel hop saker", som han uttryckte sig, de åstadkommo en omvexling, och han var alltid glad, när han kunde få någon, som ville höra på hans underbara historier, hvilka riktigt roade de andra gossarne, som visserligen stundom gjorde narr af dem, men icke voro så benägna som Sam, att häckla dem och bestrida deras trovärdighet.
Stackars kapten Merrifield! Hvad hade han icke allt fått upplefva, om man skulle tro sonens berättelser derom. Han hade fastnat på en magnetklippa, han hade blifvit stucken af mosquitos, som voro så stora som kajor, ja, det vill säga som honungsfåglar, och han hade en gång satt sig att hvila på stammen af ett kullfallet träd, då den plötsligen gjorde en så häftig rörelse, att han föll till marken, och befanns
