Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/125

Den här sidan har korrekturlästs
119

fängelse, och att de aldrig mera skulle bry sig om honom; men som det var tydligt, att bössan måste inlösas, om de ville undslippa ett svårt straff, så blef det en rådplägning. Ingen af dem hade mycket pengar, men Osmond tröstade dem med den förhoppning, att arrendatorn nog skulle nöja sig med mindre. Tjugufem shillings för en kalkontupp, det var alldeles för öfverdrifvet dyrt, och kanske han skulle vara nöjd med hälften.

Hälften syntes dem likväl vara lika svår att anskaffa, som hela summan. Osmond hade tre shillings, Martin två, Harry fyra pence! Hvad skulle man göra? Gossarne förklarade, att om deras far skulle få veta det, skulle de sannerligen ej försvara Harry, som hade förrådt dem. Och egentligen, eftersom det var han, som skjutit kalkonen, borde han ensam betala hela summan.

Ljudet af tjenarnes middagsklocka hördes från herrgården och afbröt rådplägningen; gossarne kunde ej vara hemifrån vid frukosten, och derför skildes de åt och kommo öfverens, att mötas på samma ställe klockan fyra, for att få höra resultatet af Harrys underhandlingar med arrendatorn, ty ingen af gossarne Greville ville höra talas om, att gå med honom och försöka beveka fienden.

Den stackars Harry begaf sig tröstlös på hemvägen. Ett Ögonblick kom han på den tanken, att berätta det för Sam och bedja honom hjelpa sig; men Sam skulle säkert bli så förtörnad öfver ett sådant beteende på en tid sådan som denna, att han kanske snarare skulle ge honom ett kok stryk, än hjelpa honom. Och när Harry tänkte efter, så trodde han ej, att Sam kunde hjelpa dem, och dessutom hade han så ofta skrytit öfver, att han öfverträffade sin äldre bror, att han nu ej ville förödmjuka sig med en sådan bekännelse, isynnerhet som han måste tillstå för sig sjelf, att alltsammans kom deraf, att han ej följt Sams råd och gått ordentligt i kyrkan.