130
Just nu hörde man de båda gossarne stampa i trapporna, och de kommo inspringande helt andlösa. David hade ett mycket rödt öra.
-"Nej, nej, Harry har inte gömt dem!"
"Men han örfilade David, derför att han trodde, att han gjort det," tillade Johnnie, "och sade, att han skulle göra detsamma med stygga Bessie!"
"Jaså, han har således inte gömt dem," sade Susanna.
"Det sade jag dig ju förut," anmärkte Sam.
"Nej," återtog David, "och han sade, att jag ej hade rättighet, att fråga, och som Bessie gick och spionerade öfverallt, vore det bäst att fråga henne. Har du tagit pengarne, Bessie?"
"Jag," utropade Elisabeth, "hur kan du tro det?"
"Du har en hemlighet," utbrast David, "och du ville inte vara med om Hannah Higgins svin. Du har tagit pengarne för att reta mig. Miss Fosbrook, befall henne, att gifva dem tillbaka!"
"Tyst, David," sade miss Fosbrook, "man kan fullkomligt förlita sig på Bessie, och det är orätt att hafva ogrundade misstankar."
"Bry dig ej om det, Bessie," tillade Sam vänligt, "om inte David vore en sådan åsna, så skulle han inte säga det."
"Hvar är Henry?" frågade guvernanten. "Hvarföre kom han inte sjelf? Ropa honom, jag skulle vilja veta, om han ej såg, att dörren var öppen."
"Han har gått till mr Carey," sade Johnnie.
"Och det är hög tid, att du också går dit, Sam," sade miss Fosbrook, sprittande till. "Om du kommer för sent, så bed mr Carey ursäkta det, och säg, att det var jag, som höll dig qvar."
Sam var tvungen att rusa sin väg, det fortaste han kunde, men de andra barnen stodo ännu helt förskräckta omkring miss Fosbrook. Hon befallde dem, att taga fram sina böcker. Hon ville ingenting vidare göra åt saken, förrän hon fått tid att tänka efter och både hon sjelf och barnen blifvit litet lugnare, ty
