föra med sig, när den en gång gjordes, men detta vore mycket bättre, äfven för den brottslige, än detta svek. Alla barnen voro i ett retligt tillstånd och så uppfyllda af misstänksamhet, att de voro alldeles ur humör, och hon gjorde sig bittra förebråelser, att hon ej satt sparbössan under lås och bom, så att ingen kommit i frestelse.
Hon befallde dem, att ej tala mer härom denna afton, och de lydde, men de hade intet nöje af att leka, ty de kände alla som en tyngd öfver sig. Nästa morgon, när Susanna kom tillbaka från sina hushållsgöromål, såg hon ledsen och allvarsam ut. När hon fann miss Fosbrook ensam, sade hon, att hon verkligen hade något af vigt att meddela henne, om hon finge, och när detta beviljats, började hon med en glad blick, som utvisade, att hon tyckte sig hafva hittat på något förträffligt:
"Jag skall säga er, jag, hvad jag tycker, ni bör göra."
"Nå, hvad då?"
"Jo, ni borde sammankalla alla i huset och bedja dem på heder och ära säga, om de tagit pengarna eller icke."
"Nej, mitt barn, jag har ej rättighet att göra detta, ty jag har icke att befalla här i huset, och dessutom tror jag ej, att vi skulle kunna upptäcka något på det viset."
"Hvad! Tror ni då, att en tjuf kunnat komma in utifrån?" sade Susanna och såg ut genom fönstret.
"Nej, det tror jag ej, mitt barn, men jag är rädd för, att en person, som kunnat stjäla pengarna, ej skall göra sig samvete af, att säga en osanning, och jag vill ej gifva anledning till äfven denna synd."
"Men det är så förskräckligt. Jag kan ej uthärda det," svarade Susanna, gråtande." Vet ni, miss Fosbrook, att jungfrurna äro så onda, att ni sade något om Rhoda."
"Du nämnde det väl ej, mitt barn?"
