142
och alla sina tankar uteslutande vid ett enda syfte, och ehuru det var godt, hade han dock gjort det till en alla andra tankar uppslukande afgud, så att han slutligen blott var snäll för svinets skull, ej derför att det var hans pligt. Gäckad i sina förhoppningar på svinet, hade han ingenting att sätta i stället, och han ansåg sig så illa behandlad, att han ej tyckte sig behöfva vara snäll, hvarför han hämnades, genom att vara mycket obeskedlig.
När sådana starka karakterer, som lilla Davids, en gång föresätta sig något, som är bra, finns det ingen höjd af förträfflighet, som de icke kunna uppnå, men hafva de en gång fått en skef riktning, äro de de allra värsta, både för sig sjelfva och andra.
TRETTONDE KAPITLET.
Måndagen veckan derpå hällregnade det. Hela gården liknade en sjö, och regndropparna föllo plaskande ner deri. Purday hade satt på sig sin husbondes gamla regnkappa, men det oaktadt var han alldeles genomblöt, och när pigorna gingo öfver gården med paraplyer, lät det "sqvatt", "sqvatt" under deras träskor, för hvart steg de togo.
Det var bakdag, och Susanna och Annie hade varit nere hos kokerskan och öfvertalt henne, att gifva dem ett stort stycke deg, och miss Fosbrook hade gifvit dem tillåtelse, att kafla den i skolrummet. Sannolikt var detta enda sättet, att hindra dem att hopknåda degen till kulor och kasta dessa i ansigtet på hvarandra, eller möjligen ock att fastsmeta den vid någons näsa, och tillika räddades derigenom köksan från att blifva halft vansinnig genom deras närvaro i köket.
