skulle göra ett sammanskott och skänka henne ett svin. Tänk, hvad hon skulle bli öfverraskad."
"Ack, ja, ja," ropade barnen, "låt oss göra det!"
"Jag har en shilling och tre pence, och sex pence får jag nästa lördag," ropade Harry.
"Och jag har åtta pence," sade Anna.
"Jag har en hel shilling," sade David.
"Jag har fyra pence," sade Johnnie.
"Jag tror inte, jag har mycket," sade Susanna, som letade i sin ficka och såg ganska nedslagen ut.
"Åh," sade Sam, "det vet väl hvar och en, att det aldrig händer, att den stackars Susanna någonsin har ens ett öre i fickan."
"Jo, men det har jag ändå, Sam," sade Susanna, i det hon triumferande uppvisade en och en half pence. Hela sällskapet storskrattade.
"Ja, men Bessie har alltid penningar i parti. Hon är så rik som en liten Krösus. Bet, Elisabeth, Elspeth, Betsy eller Bess, hvad ger du? Huru mycket har du?" och en hand lades på hennes axel, en annan på hennes arm, men hon slet sig lös, och svarade litet förargad: "släpp mig, jag har ingenting att gifva. Jag behöfver mina penningar till något annat."
"Åh, du lilla snåla, giriga krabat," började de att ropa, men miss Fosbrook tystade dem, innan Elisabeth hann gifva det häftiga svar, hon redan hade på tungan.
"Nej, mina snälla barn, ni få inte plåga henne. Hvar och en är fullt berättigad, att göra med sina penningar, hvad han vill — och det är ej rätt, att tvinga henne, att gifva eder dem."
"Hon är en liten tillgjord kattunge," sade Harry mycket förargad. "Jag vet nog, hvad hon vill göra med sina pengar — hon tänker köpa sig en lika grann parasoll, som Ida Greville har, och om den stackars Hannah Higgins undertiden svalt ihjel, skulle det ej röra henne alls." Elisabeth bet sig i läppen, och slog en knyck på nacken — tårarne kommo henne i ögonen, men hon svarade ej.
