144
Barnen rusade upp huller om buller, så godt de kunde för sina styfva ben, och räckte honom sina degiga händer. Alla blefvo turvis omfamnade, och innan turen kommit till den åttonde, hade Bessie sprungit till barnkammarn och tagit lillan från den förvånade Freeman, rusat ned utför trapporna och satt henne i faderns armar. Men lillan kände ej igen honom och började skrika så fasligt, att Susanna måste taga henne, och Annie lekte tittut med henne, för att få henne att tiga.
"Jag har öfverraskat er, miss Fosbrook," sade kaptenen, och skakade hand med henne.
"Åh, jag är så glad att se er," genmälte hon. "Jag hoppas att mrs Merrifield är bättre."
"Ja tack, mycket bättre. Jag väntar att få se henne ligga ofvanpå, när jag kommer tillbaka om thorsdag. Jag har endast tid, att stanna här några dagar, för att ställa litet i ordning och helsa på barnen, innan jag reser med amiral Penrose. Han var så god och höll en plats öppen åt mig, tills jag skulle få se, huru det skulle gå med henne," sade kaptenen med darrande röst.
"Således skall du verkligen resa, pappa," sade Susanna, "och lillan skall ej känna dig förrän —"
"Håll mun, lilla piplisa," sade kaptenen barskt, men miss Fosbrook såg, att han hade lika svårt som Susanna att återhålla sina tårar.
"Jag har ej tid att höra på detta, ty jag har med mig en affärsman och farbror John, och jag måste gå ner till dem igen. Vi behöfva ingen middag, men Susanna kan säga åt kokerskan, att låta oss få té och litet ägg och skinka eller litet kallt kött, eller hvad annat, som för tillfället finns till hands, och så kan du låta ställa i ordning ett rum åt farbror John."
Han skulle just gå, när Susanna utropade: "ack, pappa, få vi dricka té med dig, vi alla, och lilla Georg också?"
"Ja visst, om I uppfören er väl, så att I ej behöfven skämmas för er farbror."
