146
"Men kanske han inte kommer att plåga er."
"Åh, men —" ropade de alla på en gång, men tvärtystnade.
"Han förebrår oss jemnt, att vi äro så ohyfsade," sade Annie.
"Han ville att Susanna och jag skulle skickas i en skola," sade Bessie.
"Han sade att det var, som att äta middag med hottentotter."
"Han sade åt pappa, att det var mycket orätt, att han tillät oss att skrilla på den frusna dammen i byn —" tillade Annie.
"Och han gaf Sam en örfil, bara för han tog en kräfta i sitt nät och bar in den och visade den åt tant Alice."
"Ja, men nätet var drypande vått," anmärkte Bessie.
"Ja," sade Annie, "men tant Alice är så petig och fin; hon är så rädd att bli våt om fötterna, kan ej gå öfver en stätta och darrar, när hon får se en ko; och han vill att vi skola likna henne."
"Och han är skuld till, att pappa och mamma bry sig om saker, som de af sig sjelfva aldrig skulle tänka på," sade Sam.
"Mamma ber oss alltid vara snälla och ej leka hök och dufva inne i rummen, när han är här," sade Annie.
"Men det har hon ej sagt oss den här gången," sade Johnnie triumferade.
"Nej, men vi måste ändå låta bli det," sade Susanna, och då några knotande röster förklarade, att man ej behöfde bry sig om farbror John, tystade dem Sam, genom att säga att det var mamma, som de skulle bry sig om.
Till och med miss Fosbrook blef litet ängslig, ty hon förstod, att mamma fruktade denna förskräckliga farbror, som hade ett stort inflytande öfver sin bror och var en mycket sträng domare öfver de yngre medlemmarne af familjen. Hon hoppades, att han ej skulle få så mycket att anmärka, ty de två
