152
Susanna veta, att jag ej gjorde det och att jag ej kan säga en osanning nu, om jag ock förr en gång gjort det."
Kapten Merrifield bibehöll ännu sitt stränga allvarliga utseende och frågade: "när var det, du fann dörrarne öppna?"
"Det var i fredags, pappa — i fredags åtta dagar — St. Barnabas dag — strax efter middagen."
"Var ingen med dig."
"Nej, pappa."
"Du var den första, som gick upp?"
"Ja, jag ville ha min blyertspenna, innan —" och hon tystnade förlägen.
"Innan ..."
"Innan miss Fosbrook skulle gå upp och tala med Harry," sade Elisabeth rodnande.
"Jag hade befallt Harry att äta middag i skolrummet," sade miss Fosbrook, "emedan han varit olydig."
Kapten Merrifield såg skarpt på Henry, som bjöd till att frimodigt möta hans blick, ehuru den tycktes göra ett högst obehagligt intryck på honom.
"Således hade Harry ätit middag i skolrummet? Var han qvar der, när du kom upp?"
"Nej."
"Voro dörrarne öppna, när du var der uppe, Henry?"
"Ne-ej."
"Är det säkert, att du ej rörde dem?"
"Jag vet inte, hvad jag skulle göra der," svarade Henry hastigt och förläget. "Det är bara flickorna och småbarnen, som ha sina saker der — och — och miss Fosbrook hade sjelf varit i skåpet på morgonen, hvarför kunde inte hon lemnat skåpet olåst, så att dörrarne gått upp af sig sjelfva?"
"Nej, nej," utbrast Susanna, "om de ej äro riktigt tillriglade, så fara de strax upp, och då hade vi ej kunnat vara hela morgonen i rummet, utan att hafva märkt det."
