"Ären I säkra på, att de voro tillslutna, när I gingen ned till middagen?"
De voro alla säkra på, att det var omöjligt, att de stora glasdörrarne skulle kunnat flyga upp, utan att de märkt det, isynnerhet som Susanna kom ihåg, att hon begagnat det understa något utskjutande skåpet som skrifpulpet.
"Kommer någon ihåg, huru länge det dröjde, innan Bessie kommit in, sedan Harry lemnat rummet?"
"Vi veta ej, när han gick ut," svarade alla som varit i matsalen; men plötsligt höjde sig en röst, i hvilken man tydligt kunde urskilja triumfen, att också hafva något att säga, så väl som de andra.
"Jag såg, när Harry gick ut, och strax derefter kom Bessie upp."
"Du, Johnnie? Hur kom det till?"
"Miss Fosbrook befallde mig äta middag i barnkammaren, pappa, emedan Harry och jag klättrat upp på den nya jerngrinden, för att se, om ej telegrammet skulle komma, medan de andra voro i kyrkan. Då sprang Harry ifrån mig, med gossarne Greville, och jag kunde ej komma ned, förrän Sam kom och hjelpte mig, och då befallde miss Fosbrook mig, att äta middag i barnkammarn. När jag slutat äta, gick jag och satte mig på trappan, för att passa på, när de skulle komma från middagen, och fråga, om jag finge komma ned igen."
"Nå, hvad såg du då, Johnnie?"
"Först såg jag en geting."
"Jag bryr mig ej om getingen. Såg du, när Henry gick ut?"
"Jag såg först, när han kom in," sade Johnnie, "och då befallde honom miss Fosbrook gå dit upp, så skulle hon skicka honom hans middag och komma och tala med honom efteråt. Derför satt jag och väntade på henne, när hon skulle gå upp till honom, och så såg jag, att Mary bar in kalfstek till honom, och en bit äppelkaka, och kort, ja strax derefter, så rusade han ned. Jag trodde inte, att han hunnit äta kakan,
