Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/161

Den här sidan har korrekturlästs
155

"Ack nej, nej, pappa; han anklagade mig aldrig," utropade Bessie, nu först utbristande i tårar. "Han sade aldrig att jag tagit dem; det var blott Davids idé; och Susanna och Sam hafva varit så snälla mot mig, att jag alls icke har brytt mig derom. Straffa honom ej för det, pappa!"

"Kom ut med mig, Henry," sade kaptenen. "Nu, då din syster är frikänd, är det bäst vi tala om det öfriga derute, så att dessa ömhjertade små flickor slippa vara närvarande."

Han steg upp, och utan att säga ett ord gick han fram till Elisabeth och strök hennes mjuka bruna hår, tog henne under hakan, lyfte upp ansigtet, och kysste henne på pannan, det enda ställe som var fritt från tårar; sedan fattade han Henry i axeln och knuffade ut honom ur rummet. Som Bessie ej förmådde hämma sina tårar och var rädd, att farbror John skulle få se henne, sprang hon genast ut och upp på sitt eget rum. Både miss Fosbrook och Susanna önskade göra detsamma, men de hade försummat tillfället, och som de utanför hörde ljudet af röster, kunde de förstå, att kaptenen och Harry voro i salongen, och derför vågade de ej öppna dörren.

Alla voro förfärade och ingen talade på ett par sekunder. Den första, som sade något, var Annie, som med låg, darrande röst, dock icke utan en viss nyfikenhet yttrade: "jag undrar just, hvad pappa ämnar göra med honom?"

"Jag hoppas, att han skall gifva honom fem och tjugo," svarade David, som bet ihop sina små hvita tänder af raseri.

"Fy skäm ut dig! David," sade Susanna, "du skall ej önska din bror något så förskräckligt."

"Han har varit så elak! Jag önskar det! Ja, jag vill önska det," sade David.

"Tyst, David," sade miss Fosbrook, "du får ej säga något sådant. Jag skall sedermera tala vid dig om den saken."