158
Nu kom kapten Merrifield ensam tillbaka, och hans bror var den enda, som vågade fråga: "hur är det?"
"Jag skickade upp honom på hans rum," sade kaptenen. "Det är en mycket obehaglig historia, ehuru han naturligtvis hade åtskilliga ursäkter att anföra."
Derpå omtalade kaptenen, hvad Henry hade bekännt. Han hade så mycket fruktat att blifva upptäckt, att han icke gifvit sig tid att taga ur muggen det, han sjelf lagt dit, utan i stället tömt ut alltsammans i sin näsduk, knutit ihop den och sprungit sin väg, men haft för afsigt, att sedermera lägga dit igen, hvad som ej var hans. Huru mycket det var, visste han ej, men hans vana att skryta och brist på ordentlighet gjorde, att han trodde sig hafva lagt dit mer, än som verkligen var förhållandet. Han, liksom alla, de der bedraga sig sjelfva, visste i början ej, huru han skulle göra; än tänkte han, att endast taga så mycket, som han hade rättighet till, huru mycket detta nu kunde vara, och än, att han skulle låna så mycket, han behöfde, och lägga det tillbaka igen, när han fick sin sovereign, eller att gossarne Greville skulle hjelpa honom med sina månadspenningar.
När han kom till arrendegården, ville mr Grice ej taga mot mindre än hela summan, han hade med sig. Kanske var det mindre för det värde, han satte på kalkontuppen, än för att gifva gossarne en lexa för framtiden, så att de aldrig mera skulle understå sig att antasta hans höns. Hvilket det nu var, så var han obeveklig, så att den förskräckta Henry måste gifva honom hvarenda pence. När mr Grice då såg, att han ej kunde få något mera, lät han beveka sig att återlemna bössan, och lofvade dessutom, att ej klaga för deras föräldrar.
I början hoppades Henry, att kunna lägga tillbaka pengarna, innan insamlingen uttogs ur sparbössan, men öfverste Carey reste, utan att hafva gifvit sin brors lärjungar någon present.
