Miss Fosbrook kunde ej förmå honom tänka annorlunda, och ej heller kunde hon göra begripligt för honom, att han nu ej var i rätta sinnesstämningen, för att läsa sina böner. Han ville mycket hellre låta bli att läsa sina böner, än hoppas, att Henry skulle slippa straff.
Kanske låg häruti lika mycket rättskänsla och förtrytelse öfver orättrådighet som personlig hämndgirighet. Miss Fosbrook bjöd till att tro detta, och lemnade honom, dock ej förr än hon bedt till Gud, att han måtte förläna honom detta kristliga sinne, som sätter oss i stånd att förlåta oförrätter.
Alla de andra voro nedslagna och förskräckta. Man visste ej ännu, hvad Henrys straff skulle bli, men trodde, att det skulle bli något förfärligt, och fruktade, att farbror John skulle vilja straffa honom ännu strängare, och alla sågo mycket bedröfvade ut, då de sade god natt åt miss Fosbrook.
FJORTONDE KAPITLET.
Ingenting hade ännu händt Henry, ty på morgonen kom han ned till frukosten, men fadern helsade ej på honom och talade ej ett ord med honom under hela tiden, de voro tillsammans i rummet. Barnen tyckte, att detta i sanning var något förskräckligt. Något sådant hade aldrig händt någon af dem förr. De hade mycket hellre tagit mot stryk, och äfven David blef helt hjertängslig.
Snart fingo dock flickorna något annat att tänka på. Kaptenen vände sig till dem och sade med sitt glada leende: "hör nu, hvad skulle miss Susanna och miss Bessie säga om att få resa till London med mig och helsa på mamma?"
