164
äro mycket pålitliga och snälla, så att jag verkligen ej haft något bekymmer med dem, förr än denna ledsamma affär egde rum."
Kaptenen förklarade, att han skulle vilja hafva en närmare förklaring öfver sakens sammanhang, och bad henne berätta allt, hvad hon visste. Hon omtalade hela händelsen utförligt, ty hon ville, att han skulle veta, hur hans barn uppfört sig vid detta tillfälle, och önskade, att han skulle bedöma, om hon handlat rätt. När hon slutat, tackade han henne och satt tyst och besinnade sig en stund; sedan sade han: "vid ett sådant tillfälle ser man tydligt hvar och ens karakter, och ett främmande öga ser bättre, hurudant ett barn är, än dess föräldrar."
"Det har i sanning varit en probersten," svarade hon.
"Stackars Harry!" sade han sorgset, och fortfor: "jag har ej ännu sagt något derom åt gossarne, men amiral Penrose lofvade mig, att jag skulle få taga med mig en af dem. Jag hade tänkt mest på Harry, ty han tycktes mig vara en qvickare pojke än brodern, och mera egnad än denne, att bana sig en väg genom lifvet, men denna händelse kommer mig att tvifla på, att han duger till sjöman. Jag lär svårligen få tillfälle att hafva ett öga på honom, och ej heller vet jag, hurudana hans kamrater komma att blifva, och jag kan ej riskera, att på egen hand lemna en pojke, som jag ej kan lita på."
"Gossarne Greville synes mig hafva varit en stötesten och en förargelseklippa för Harry."
"Ja, men när en gosse är af Harrys gry, finner han en sådan stötesten på alla sina vägar. Men äfven jag vill ej, att han hädanefter skall hafva något att skaffa med gossarne Greville. Om jag ej tar honom med mig, så har min bror lofvat taga honom hem till sig och hålla tummen på ögat på honom. Vill ni vara god och säga mig, hvad ni tänker om pojken. Många tycka, att han är den qvickaste af dem alla."
