"Ni tycks ha en särdeles hög tanke om den der junkern," sade kaptenen mycket belåten. "Det är första gången jag hört, att någon främmande tyckt om honom."
"Jag tyckte ej om honom, förr än jag lärt känna honom; dessförinnan ansåg jag honom drumlig och ohyfsad. Men jag lärde mig att älska och högakta honom, när jag såg, huru fullkomligt jag kunde lita på honom, huru sanna och goda hans grundsatser voro. Om barnen uppfört sig temligen bra i er frånvaro, så är det derför, att han alltid bistått mig, och att hans karaktersfasthet verkat på dem."
Kapten Merrfield svarade ej strax, han bet sig i läppen, snöt sig, och harklade; derefter sade han: "miss Fosbrook, ni har gjort mig mycket glad, och det skall äfven hans moder bli. Hon har alltid värderat honom mycket, men jag trodde, att det var förkärlek för den äldsta sonen. Jag förmodar, att han gått och funderat på sjön, stackars gosse, och att tanken härpå gjort honom nedslagen och hindrat honom, att visa sig från sin bästa sida. Jag undrar just, hur han reder sig med sin farbror?"
De anlände ändtligen till staden, och flickorna voro alldeles förtjusta att få gå i bodarne. Miss Fosbrook fann snart en bod, der den beundransvärda bodmamsellen lofvade att dagen derpå skicka hem till dem två gråa klädningar med röda garneringar, och miss Fosbrook utvalde vidare två så vackra moderna sidenpaletåer, att Susanna, hur mycket hon än tyckte om sin, dock nästan tyckte, att den var för grann åt henne, och Bessie endast önskade, att hon kunnat se sin egen rygg; den måste vara lik Idas. Sedan köpte de hvita kragar och manchetter, alldeles lika med dem, som stora fruntimmer begagna, och små röda sidenhalsdukar, och två halmhattar, hvilka miss Fosbrook lofvade kläda med hvita band och en röd rosett vid hvardera örat. Bessie tyckte, att de voro de vackraste saker, hon någonsin haft; hon var blott rädd att Sam skulle säga, att de liknade remtygen på Ida
