Farbror John kunde just ej synnerligen loforda gossarnes lärdom, men han sade: "hvad Sam kan, det kan han grundligt. Men den andra tror, att han vet allt — och gör de förskräckligaste misstag. När jag frågade dem, hvad Didos man hette, svarade Sam att han ej visste det, men Harry sade, att han hette Diodorus Siculus, det vill säga Scipio — nej, han menade Sicyon."
"Du tror då, att ingen af dem kan genomgå den examen, som fordras för att bli kadett?"
"Jag vet ej, hur det kan gå för Sam, men för Harry är det omöjligt."
Nu ringde middagsklockan, och den hungriga skaran rusade in i matsalen. Det gick så gladt till som möjligt under måltiden, ehuru fadern ej sade ett ord till Henry. Farbror John var så treflig och vänlig, som man kunde vänta af honom. Men det var också en stor skilnad mellan att äta middag med vildar, och att göra det med civiliserade menniskor.
När middagen var slut, ropade kapten Merrifield på Sam, ehuru han gerna kunnat spara sig besväret, ty denne höll sig alltid i hans närhet. Sedan befallde han de öfriga, att ej följa med, då han och Sam gingo ut i trädgården.
"Sam," sade han, "öfverste Penrose har haft den godheten att erbjuda mig en plats på "Ramilies" åt en af er. Om du kan genomgå din examen, skulle du ha lust att emottaga den?"
Sam blef alldeles röd i ansigtet, såg ned och lekte ifrigt med en knapp på sin rockärm. Han hade då alls intet sätt, ty han svarade med sträf, grof röst, utan att tacka: "nej, det vill jag ej, om det är derför."
"Derför! Hvad menar du, Sam?" sade kaptenen, som trodde, att gossen antingen var blyg, eller att hans önskan att bli sjöman blott var en idé af flickorna.
