170
"Jag vill ej, om det är för att straffa Harry," svarade Sam, med ansträngning.
"Derom skola vi ej tala. Önskar du det?"
Sam hängde hufvudet och slog ned ögonen, på det att kaptenen ej skulle se de stora, klara tårarne, och när han svarade "ja", lät det på hans röst, som om han varit mycket misslynt.
"Och detta är allt, hvad du har att svara? Emottager du ett sådant anbud på detta sätt?" sade kaptenen ond och förvånad. "Om du hellre vill stanna här och bli uppfostrad till landtbrukare, så säg det rent ut och gör inga omsvep."
"Ack, pappa," utbrast Sam förtrytsamt, "hur kan du tro det? Har jag ej alltid önskat att likna dig?"
"Nå, men hvarför kan du ej säga det då?"
"Derför att det plågar mig, att tränga ut Harry!" sade Sam, läggande handen öfver ögonen, för att på detta sätt dölja sina tårar."
"Bekymra dig ej om den saken, Sam, men om du verkligen icke har lust att gå till sjös, så säg det strax."
"Åh, pappa, hor på mig. Du kan väl förstå, att ehuru miss Fosbrook är mycket snäll, så kunde vi ej känna någon trefnad, då du var frånvarande, isynnerhet icke vi två."
"Du har väl ej något fel att bekänna, Sam?" sade hans far, som verkligen trodde, att han, för att hjelpa Harry, skulle omtala något hemligt felsteg; "om du har det, så vet du, att det bästa, du kan göra, är att tillstå sanningen."
"Men det har jag ej, pappa," sade Sam och såg upp helt förvånad. "Du vet ju, att jag är ett helt år äldre, och således var jag mera aktsam på mig sjelf; och miss Fosbrook är så snäll, så att det är ett riktigt nöje att lyda henne. Men ser du, pappa, gossarne Greville inbillade Harry, att det var dumt och pjåskigt att lyda henne. Alltsammans är deras fel; de smögo sig bort och läto Harry betala kalkontuppen — och jag vet att han nog till slut skulle
