Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/177

Den här sidan har korrekturlästs
171

lagt pengarna tillbaka, men David bråkade så mycket derom, innan han kunde det, och han räknade alltid på att få gå till sjös — och då skulle han ha återbetalt pengarne så snart som möjligt." De sista meningarne kommo fram efter ett litet uppehåll, liksom om han snyftat.

"Har du ej slutat att tala om Harry snart," sade kaptenen, ännu helt missnöjd. "Jag ville ej ha honom med mig nu på några vilkor. Om gossarne Greville kunde förleda honom till hvad som är orätt, huru skulle det då gå honom bland kadetterna? Om han handlar vanhederligt der, skulle han vanhedra sig sjelf och sitt yrke. Som han ej får bli kadett, och du ej vill bli det, så skall jag försöka att få en sådan plats, när John eller David äro tillräcklig gamla dertill."

"Men pappa, jag —", började Sam.

"Jag vill icke tvinga dig," fortfor kaptenen, och det hördes på rösten, att han var förargad. "Jag har aldrig ämnat tvinga mina söner att bli, hvad de ej sjelfva ha lust till, och du har rättighet att sjelf välja ditt yrke. Det har ej varit bra för mig, att jag blef uppfostrad till sjöofficer i stället för till landtbrukare; och som du ej helt och hållet kan lefva af egendomen, utan något annat yrke, så kan det ju vara så godt, att du slår dig på något annat; tänk likväl icke på att ingå i landtarméen, ty der kan jag ej hjelpa dig fram."

"Jag vill mycket hellre gå till sjös," försäkrade Sam,

"Du bör ej säga det, om du endast gör det för min skull," sade fadern. "Men jag skall säga dig, att nu är det en svårare examen, än det var i min tid. En pojke får minsann ej latas i det yrket, och jag vill icke, att du, efter att hafva varit några år till sjös och blifvit duglig dertill och till ingenting annat, kommer och säger, att du är genomtrött på alltsammans, och påstår, att det var jag, som ville, att du skulle bli sjöman."