172
"Men det kommer jag aldrig att göra, pappa," sade den stackars Sam, som ej kunde förstå, hvarför hans far talade så strängt med honom.
"Är du säker derpå? Kom ihåg, att du får taga den svåra dagen med den lätta, och icke jemnt springa mig i hälarne och ropa pappa. Jag kan icke se efter dig, och skulle bara skaffa dig ovänner, om jag gjorde det."
"Jag vill så gerna gå till sjös," sade Sam.
"Jag förstår mig verkligen ej på dig," sade fadern, och såg helt häpet på honom, "men om det verkligen är din önskan att resa med, kan du säga åt Freeman, att hon gör i ordning dina saker, så du kan fara med mig om thorsdag; skulle du likväl besinna dig och komma på andra tankar, så låt mig veta det i tid."
Kaptenen gick ifrån honom och hvisslade gällt en välbekant signal, vid hvilken hundar och barn om hvarandra kommo springande från alla kanter, för att följa med honom omkring egorna. Med barnen kom äfven hans bror, men Sam höll sig undan. Han hade ingen lust att följa med den glada skaran, ty han trodde, att hans far var missnöjd med honom och att han måste hafva förgått sig på något sätt.
De, hvilka, liksom Sam, hafva den vanan att vara frånstötande och inbundna och äro fallna för att kort och godt säga sin mening, hafva så svårt att uttrycka sina känslor, att de nästan alltid blifva missförstådda och ansedda för otacksamma och hårdhjertade, just när de känna som varmast.
Kapten Merrifield kunde endast döma, efter hvad han såg och hörde; och äfven när Sam hade fått höra, att Henry omöjligt kunde få fara, hade han visat så föga glädje och tillfredsställelse öfver att sjelf få blifva kadett, att kaptenen var oviss om, huruvida han icke ovilligt gaf vika för sin fars önskningar, hvilket långt ifrån var dennes mening, ty han var af den åsigt, att ingen borde blifva sjöman, som ej hade en stark åtrå dertill. Härigenom bedröfvade och förargade Sam
