fadern, oaktadt det ingalunda var hans afsigt. Han kände sig nedslagen och bedröfvad, ehuru han ej egentligen visste hvarför, och derför drog han sig tillbaka från de andra, och för att riktigt få vara i fred, gick han till ett högt päronträd och klättrade upp till den högsta grenen, han kunde nå. Han satte sig grensle på denna gren, satte fötterna på en annan, och lutade ryggen mot stammen. Ingen kunde se honom, der han satt så högt uppkrupen ibland löfven, men han såg rundtomkring hela byn och öfver huset, såg svinen på bakgården, och ängen, der gässen och ankorna gingo tillsammans med kycklingarne, som krafsade och pickade i jorden, medan de gamla hönsen höllo sig litet för sig sjelfva i de små groparna, som de sjelfva uppkrafsat. Han såg Purday stå bredvid kållandet i trädgården, och ännu längre bort såg han det promenerande sällskapet. Fadern bar lille Georg, och farbror John gick för det mesta bredvid honom, under det de andra sprungo omkring, ibland spridande sig likt en fårahjord på en betesmark, eller, när de kommo till en smal gångstig mellan sädesfälten, marscherande i en lång rad, så att man ingenting kunde urskilja af dem annat än deras hufvuden, som stucko upp öfver den höga hafren.
Sam erinrade sig, huru han, den dagen han hörde, att han ej skulle få blifva sjöman, känt sig till mods liksom han hatat Stokesley, och att det föreföll honom som ett fängelse, och huru allt, som påminde honom om sjön, hade plågat honom. Han kunde då ej hafva trott, att han så litet skulle glädja sig, att få sin önskan uppfylld. Och likväl hade tanken, att han måste uppgifva denna förhoppning, i två år tyngt på hans sinne och låtit honom med sorg motse den tid, då han skulle blifva fullvuxen och välja ett yrke, och han hade alltid med stor andakt i sina böner upprepat orden: "ske din vilje". Han hade verkligen tålmodigt funnit sig i sitt öde och försökt att betvinga denna längtan, och skulle utan tvifvel blifvit lycklig och gjort sin skyldighet der hemma, men nu hade
