174
hans hjertas innerliga önskan ändtligen helt hastigt blifvit uppfylld.
Och just nu skulle denna sorg och detta bråk komma emellan, så att han ej kunde känna sig riktigt glad. Han saknade mycket sin mor. Hon skulle nog hafva förstått, hvad han menade, och skulle nog sagt pappa, att det var hans högsta önskan att få gå till sjös. Men var det också verkligen hans högsta önskan? Han tänkte, att det likväl skulle vara bra svårt, att en gång blifva som en främling på det kära Stokesley, och ej få se sin mor, eller Susanna, eller någon af syskonen på flera år, och troligtvis ej heller sin far efter den första resan. Likväl var sjömansandan för stark hos Sam, för att denna sorg kunde bli synnerligt varaktig, och hans förnämsta bekymmer var tanken, att han skulle sticka ut Henry. Han visste, att detta skulle blifva en svår missräkning för Harry, och han kunde ej låta bli att tänka, att han mer än billigt var drog fördel af det oråd, denne tagit sig för. När han tänkte på sin fars missnöje, så tröstade han sig lätt, ty han ssamvete var lugnt, och han visste, att när de härnäst talades vid, skulle detta missnöje vara alldeles bortblåst. Han var äfven säker på, att när han en gång var till sjös, skulle fadern nog märka, att det var hans kallelse. Nå, det var ju nu en gång bestämdt, att han skulle bli sjökadett, och hvarför skulle han då vara ledsen? Nej, han visste att han fått sin önskan uppfylld, denna samma önskan, om hvars uppfyllelse han ej vågat bedja Gud. Han tyckte, att han borde vara tacksam derför, på samma sätt som han varit det, när modern började tillfriskna. Han knäppte ihop händerna och såg upp i den klara blå himmelen, och hans läppar rörde sig och han framhviskade sina tacksägelser och bad om kraft, att blifva en god och duglig sjöman, och att någonting lika lyckligt snart måtte hända den stackars Henry. Han visste ej, hur det kom till, att han åter kände sig så lätt om hjertat. Han kom endast ihåg, att han skulle få se mamma inom två dagar, och skulle få segla
