178
Lusthuset skulle vara bo, och der samlades sällskapet, nio till antalat, ty icke blott pappa, utan äfven farbror John lekte med. Ehuru ingen brytt sig om Henry, och han kännt sig mycket öfvergifven, hade han dock gått med de andra hela dagen; han försökte låtsa, som om ingenting händt, och glömma den tyngd, som nedtryckte honom; han trodde ej heller att han kunde blifva straffad derför, att han haft otur med att låna pengar och ej besvarat de andras näsvisa frågor. Men han tyckte dock, att allt nu var olika mot förr, och han kunde ej deltaga i de andras glädje, alldeles som då en sjuk ser solskenet, utan att kunna känna dess värma, och i stället för att ångra sig, försökte han nedtysta sina samvetskval. Derför stod han med de andra i ringen, då Susanna räknade ut, hvem som först skulle gömma sig, genom att peka på hvar och en och upprepa orden:
"Äppel, päppel, pirom, pärom!"
Kråkan satt på talleqvist
Hon sa' ett, hon sa' tu,
Ute ska' du vara nu."
Ordet "nu" fick farbror John, hvilket kanske Susanna hade ämnat, och ryckande på axlarna gick han och gömde sig, och snart hörde man hans "ohoj!" Han var just icke synnerligen, svår att få reda på; kanske ville han ej heller, att de skulle söka honom länge, ty han gick och ställde sig bakom de höga turkiska bönorna, hvilka de alltid tyckt vara ett dumt gömställe. Barnen hoppades, att han skulle taga pappa, hvilket de alltid hade svårt att göra, ty han var lättare på foten än någon af dem, liksom han äfven hade längre ben, men de sågo, att farbror John icke hade ringaste utsigt att få tag i honom, och i stället grep han Bessie, just när hon var nära boet.
Bessie gömde sig så bra, att de länge och väl sökte henne, innan de hörde Sams utrop: "jag ser
