"Gör det nu, pappa! Ack, gör det! Jag ville, han skulle bli straffad, men ej på detta sätt."
"Nej, David. Om han kan tro, att jag vill leka med honom och behandla honom som de andra, är han ej värd att få förlåtelse. Sluta nu att gråta, så skola vi fortsätta leken."
Men David var för bedröfvad att kunna leka mera. Att straffas, utan att sedan få förlåtelse för sitt fel, var det förskräckligaste, tyckte han, som kunde hända någon, och han förebrådde sig, att det var han, som ådragit Henry allt detta lidande, ty det var ju han, som skrifvit och talat om det för pappa. Han gick långsamt och mycket bedröfvad in i huset. Miss Fosbrook tyckte, att han såg så lidande ut, att äfven hon trodde, att han gjort sig illa. Hon tog honom, så smutsig han var, upp på sitt knä, och der berättade han under strida tårar, att pappa icke ville tala med Harry, och att det var alldeles förskräckligt, och att han önskade, att det hvarken funnes svin, pengar eller hemligheter, ty de göra bara menniskor olyckliga.
"Kära David, de göra endast dem olyckliga, som för mycket bry sig om dem. Pappa förlåter nog Harry, innan han reser bort, det är jag säker om. Han vill blott, att han först skall ångra sig, så att han aldrig kommer att göra så mer."
"Jag tycker inte om det," sade David gråtande. Kanske gret han till en del derför, emedan han var trött, ty han hade varit på benen hela dagen; men förnämligast var det dock derför, att hans goda hjerta nu åter fått öfverhand. Han hade ändtligen förlåtit sin bror den oförrätt, denne tillfogat honom, och denna afton bad han med andakt, ty han förstod nu, att han varit kärlekslös.
När Sam och Harry på aftonen gingo upp för att lägga sig, sågo de en liten hvit figur stå på trappan, och David med sin späda röst sade: "snälla Harry, gif mig en kyss, jag är så ledsen, att jag talade om för pappa — — —"
