184
honom mellan sina knän. "Låt oss nu tala derom en gång till. Jag tror inte, att du ämnade stjäla och ljuga, när du steg upp på morgonen."
"Nej, nej!"
"Börja ifrån början. Säg mig, på hvad sätt du kom att göra detta."
Som han tycktes vänta att få svar, sade Henry sakta: "du sade, att vi ej behöfde gå i kyrkan på en hvardag."
"Nå, hvad menar du dermed?"
"Jag ville inte gå dit, ty jag trodde det skulle komma ett telegramm, medan jag var der."
"Det finns olika sätt att tänka," sade fadern. "Kyrkan var det enda ställe, dit jag skulle kunnat gå St. Barnabas-dag."
"Jag skulle hafva gått," sade Henry, alldeles i strid mot hvad han nyss yttrat, "men jag får alltid höra af gossarne Greville, att jag är så lik en flicka."
"Ha! nu börja vi ändtligen se dager," sade kaptenen. "Gossarne Greville göra narr af dig — derifrån kommer alltsammans."
"Ja, pappa, de der gossarne vilja aldrig lemna mig i fred," sade Harry, som var glad att kunna betrakta sig sjelf som ett offer för omständigheterna. "Purday säger, att båda tillsamman ej ha så mycket samvete, som man kan lägga på ögat, och när de träffade mig hos mr Carey, ville de aldrig låta mig vara i fred."
"Du kan öfverallt finna menniskor, som ej låta dig vara i fred, om du ej visar, att du ej bryr dig om dem, men du skall ej mera behöfva frestas af gossarne Greville."
"Ja, pappa, när jag ej mer är tillsammans med dem, skall du få se — —"
"Nej, Harry, det får jag ej se, men jag hoppas få höra det."
"Skall jag då inte gå till sjös med dig, pappa?"
"Du får icke alls gå till sjös. Jag tänkte, att du visste det."
