personer, isynnerhet icke barn, kunna veta, om allvarliga blickar och stränga ord komma från sjukdom eller sorg, och det enda sättet, att bespara sig mycken sorg och sjelfförebråelse, är att kasta skulden på sig sjelf och vara så fördragsam och vänlig som möjligt."
"Och nu är jag äldre och förstår, hur jag bör handla," fortfor Bessie, "'men Susanna är mammas högra hand och gör allt."
"Du kan göra henne små tjenster, som kunna glädja henne och dessutom, om du deltager i din mors sorger, skall du snart glömma dina egna. Men jag vill ej tala mera med dig nu, ty jag vill att du skall sofva. Om du ligger vaken längre, så blir du så trött i morgon, att du blir gnällig deraf."
"Gnällig? I morgon?"
Bessie kunde ej tro, att detta vore möjligt, och miss Fosbrook tänkte det ej heller, ty hon visste, att så länge den lilla flickan hade något, som roade och piggade upp henne, kom detta aldrig i fråga. Nej, detta kunde blott hända Bessie, när något af dessa uppehåll eller missräkningar inträffade, hvilka så ofta pläga gäcka våra gladaste förhoppningar.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt, att utförligt skildra barnens afsked från hvarandra. De af dem, som voro nog gamla att lägga skilsmessan på hjertat, skulle ju ock resa, och miss Fosbrook var mera bedröfvad på de små barnens vägnar, än de sjelfva voro, då de sågo sin far, farbror och båda systrar fara af i giggen och gossarne i kärran. På den senare, som skjutsades af Purday, befunno sig alla kappsäckarne, och på en af dessa, hvilken hans far som kadett begagnat, satt Sam, oaktadt kärrans skakande ifrigt sysselsatt att lära sig den svåra trettiofemte propositionen, hvilken miss Fosbrook, ehuru hon läst den med honom väl nio gånger, omöjligt kunnat plugga i honom.
Johnnie och Annie önskade att få fara till sjös eller till London, eller hvart som helst, hellre än att nu lära sig svåra lexor för miss Fosbrook.
