190
Hon lät dem ej få längre lexor, men hon tog tillfället i akt, att mera sysselsätta sig med hvar och en särskildt, och de blevo tvungna att lära sig allt grundligt. De tyckte, att hon plågade dem mycket, ty hon sade, att de skulle uttala orden rätt, då de läste, och hålla fingrarna raka, då de skrefvo. Men efter en liten tid funno de verkligen, att deras händer blefvo mindre trötta och bokstäfverna vackrare och rundare, än när de skrefvo med krokiga fingrar. De började småningom att känna tillfredsställelsen af att göra en sak bra, och de voro så snälla, att en insamling till ett svin nu kanske kunnat vara lämplig, men David tycktes icke tänka på, att börja dermed ånyo. Han hade kanske tröttnat dervid, eller också skämdes han öfver det spektakel, han tillställt, och öfver det, som den stackars Henry måst utstå derför, nog af, han tänkte ej mera derpå, och det blef marknad på Kattern Hill, utan att han nämnde ett ord om svinet.
De unga flickorna skrefvo ej ofta; man fick endast veta, att mamma vore bättre, och att de hade varit i zoologiska trädgården, att hyenan var mycket löjlig och mrs Penrose mycket söt. Sedan skrefvo de, att pappa och Sam hade rest till Portsmouth, och och att de fått ett telegram, att Sam gått igenom sin examen.
Om det hade varit hennes egen bror, kunde miss Fosbrook ej varit gladare, och för att fira Sams utnämning, gjorde de ett stort kalas i skogen, dit de marscherade i procession, hvar och en med en flagga i handen, som miss Fosbrock enkom målat för tillfället.
Tre dagar derefter, vid postens ankomst, funno de i postväskan ett bref, adresseradt till "mr David Douglas Merrifield Bonchamp Stokesley". Det var något rart, ty David hade aldrig i sitt lif fått ett bref. Han läste om adressen flera gånger, innan han kunde förmå sig att öppna brefvet. Men när han fick se, hvad det innehöll, utropade han: "detta är ej något bref, det är något grönt."
